måndag 25 oktober 2010

Tiramisu med pepparkakor och tranbärssylt



Klassisk tiramisu har vi ätit till förbannelse. Det imponerar inte längre när man ställer en sån på bordet. Ungefär som att ställa fram en torr sockerkaka gjord på mix. För att tiramisun inte ska dö ut har jag här gjort en variant som kanske kanske kan få denna efterrätt att hänga kvar ett tag till. Det fina med den här varianten är att man kan vara ambitiös och använda sig av hembakta pepparkakor (hårda eller mjuk) och hemkokt sylt (tranbär eller lingon), men man kan också köpa färdigt. Jag var halvambitiös och använde min egenkokta tranbärssylt, men smulade ner köpepepparkakor. Det kan förresten vara en smart dessert att göra efter nyår när man har tröttnat på att knapra pepparkakor och gör vad som helst för att bli av med dem.

För 1 dessertglas:

ca 0,5 dl mascarpone
ca 0,5 dl krämig vaniljyogurt
1 tsk vaniljsocker
6-8 hårda pepparkakor eller ett par skivor mjuk pepparkaka
3-4 msk tranbärssylt (eller lingonsylt)

Smula pepparkakorna i en mortel eller skär den mjuka kakan i tunna skivor.

Rör ihop mascarpone, yogurt och vaniljsocker till en slät kräm.

Varva pepparkakor, mascarponekräm och sylt i 2-3 lager i ett snyggt glas. Ställ in i kylen i ca 30 minuter så kompositionen "sätter sig".

lördag 23 oktober 2010

Lax i ugn med sherrysås, lila ris och gröna bönor med äpple och rödlök



Fotot kanske inte ser så mycket ut för världen men jag kan garantera att detta var banne mig det godaste jag har ätit på länge!! Det lila riset dök jag på i min affär, "riz violet" stod det på kartongen och jag tänkte det måste jag bara prova. Blå potatis finns ju men något annat än vitt ris av olika sorter samt lite mörkare fullkornsris har jag aldrig sett. När jag öppnade paketet såg riset ut precis som vildris. Vita korn blandade med lite mörkare korn. Besvikelsen var stor. Jag satte i alla fall på riset och när jag efter ett par minuter lyfte på locket hade vattnet blivit....LILA! Var sjutton kom färgen ifrån? Måste ha suttit i skalet på de mörkare riskornen.

Såsen vinner priset för århundradets godaste sås! Och jag är verkligen ingen såsfantast! Jag tycker om lax som smakar lax, inte lax som har en massa klet på sig. Men denna sås är så god att jag vill nog inte ha lax utan i fortsättningen. Jag hittade den här men gjorde sen på mitt sätt.

Här är receptet på en laxmiddag för två utan dess like:

Till laxen:

En lagom bit laxfilé för två personer
2 dl grädde eller crème fraiche
1 fiskbuljongtärning
ca 0,5 dl torr sherry
några timjankvistar

Till de gröna bönorna:
200 gr färska haricots verts
1 syrligt äpple, i klyftor
1 röd lök, i klyftor
salt, peppar

Servera med ris, potatis eller vad du helst föredrar.

Lägg laxen i en ugnsform. Häll grädden/creme fraichen i en kastrull och smula i buljongtärningen. Värm försiktigt och häll i sherryn. Låt koka ihop någon minut. Häll såsen över laxen och lägg på några timjankvistar och ställ in i ugnen, ca 200 grader, i ca 20 min, eller tills laxen är klar.

Koka under tiden riset/potatisen och tillred bönorna.

Fräs färska okokta haricots verts i lite olja i ca 5-7 minuter. Lägg i äpplet och löken och låt steka med i ytterligare 5 minuter. Salta och peppra.

Efter denna finfina laxmiddag lyxade vi vidare med en tiramisu med pepparkakor och hemmagjord tranbärssylt. Efteråt mådde vi som kungar!!

Mer kål åt folket: Spaghetti med brysselkål och bacon

Jag vet inte om det var den vedervärdiga vitkålssalladen med ananas som vi fick i skolan som avskräckte mig men under alla år så länge jag kan minnas har jag alltid haft ett rätt så avståndstagande förhållande till kål. Och inget ont om min mammas kokkonst men den frysta sladderkokta broccolin som vi hade till allt, snudd på även till fredagsmyset med tacos, har fått mig att länge rata även broccoli. Men jag har den senaste tiden gett mig fasen på att det faktiskt går att göra god mat av trista råvaror. För ärligt talat, kål är trist. Det går inte att påstå något annat. Testa själva, ta den mest fanatiske och inbitne kålälskaren och bjud hem honom på lite mysmiddag med levande ljus, vin, soft music. Och bjud på entrecôte, klyftpotatis och stuvad vitkål. Han kommer att vända i dörren bara han känner doften.

Däremot om denna trista grönsak tillagas med kärlek och omsorg så går det faktiskt att göra både goda och bjudvänliga rätter av den. Till exempel den här spaghettirätten med brysselkål och bacon. Jag tog fullkornsspaghetti för maximal nyttighetskvot, men det går naturligtvis bra med vanlig spaghetti. Vitaminerna och antioxidanterna i kålen kompenserar för det vita mjölets ihålighet ;)



Till två hungriga personer:

200 g spaghetti
ca 20 brysselkålhuvuden
1 paket bacon
1 stor vitlökskyfta
ca 0,5 dl vitt vin
lite olja att steka i
riven parmesan
några timjankvistar

1. Koka pastan.

2. Dela brysselkålen i fyra delar, fräs den med vitlöken i olja. Häll på vinet och låt koka under lock i ca 10 min.

3. Häll i det strimlade baconet och låt fräsa med tills allt har fått en fin yta (eller stek baconet separat om du föredrar det lite knaprigare). Peppra men var försiktig med saltet eftersom baconet är salt.

4. Häll den avrunna spaghettin i pannan med kålen och blanda om. Lägg upp på fat och strö färsk timjan och parmesan över.

Svårare än så är det inte att äta både gott och nyttigt samtidigt :)

tisdag 19 oktober 2010

Cours de patîsserie 2

Här är resultatet efter lektion 2:


Tarte tatin med päron och fikon

Som om så många andra produkter och rätter sägs det att tarte tatin föddes som ett misstag. De två systrarna Tatin i Sologne i Frankrike skulle i slutet av 1800-talet baka en äppelpaj men hade så bråttom att de glömde att lägga pajdegen i botten innan de la i äpplena. De hade inte tid att ta ur äpplena så de la pajdegen över som ett lock. Efter gräddningen vände de pajen upp och ner så att pajskalet kom underst i hopp om att ingen skulle märka skillnaden. Huruvida de upptäcktes med sitt fusk eller inte förtäljer inte sägnen men oavsett vilket lär de vid det här laget vara förlåtna med tanke på den succé pajen gjorde och fortsätter att göra ännu i våra dagar.

Klassisk tarte tatin görs med äpplen och det är nog den versionen som jag tycker är godast. Med lite kanel och kanske kanske en skvätt rom eller calvados. Men eftersom vi gjorde en äppelkaka första lektionen valde vi annan frukt denna gång. Någon valde ananas, någon mango, aprikoser, fikon, päron. Själv ville jag testa hur kombinationen päron och fikon blev. Jag strödde även över lite pecannötter och en skvätt portvin. Det blev väldigt gott. Kakan ska dock ätas samma dag som den tillagats för karamellen rinner snabbt ner på mördegen och blöter upp den. Godast är tarten ljummen med en klick vaniljglass.

Till mördegen:
200 g mjöl
100 g kallt smör
en nypa salt
några tsk kallt vatten

Nyp snabbt ihop mjöl, smör och salt med fingertopparna i en bunke, eller blanda ihop degen i en köksmaskin. När det blidats en grynig massa tillsätter du vattnet, en tesked i taget, och knådar snabbt ihop till en jämn deg. Linda in degen i plastfilm och ställ in i kylen i ca 30 min.

Till fyllningen:

4-5 fasta syrliga äpplen
ca 100 g farinsocker
1-2 tsk kanel
ev 4-5 msk rom, calvados eller annan sprit

Skala och kärna ur äpplena. Skär dem i fyra klyftor. Strö ut farinsockret på botten av en pajform och pudra över kanelen. Lägg därefter äppelklyftorna ovanpå med "ryggen" nedåt. Fyll alla tomrum med äppelbitar, det ska inte vara några mellanrum. Skeda över spriten.

Kavla ut pajdegen till en rund platta som är någon centimeter större än pajformen. Rulla upp plattan på kaveln och lägg den över äpplena. Tryck ner kanterna på insidan av formen. Det gör inget om det blir bulligt och ojämnt.

Nagga pajskalet med en gaffel.

Ställ in i ugnen, 180 grader, i ca 30 min eller tills degen är gyllenbrun och sockret bubblar upp i kanterna.

Ta ut kakan och låt den svalna i ca 30 min. Lägg en tallrik över pajformen och vänd den snabbt. Lyft försiktigt bort formen.

Servera kakan ljummen med lite vaniljglass eller vispgrädde.


Husmanskost och kafferep



Jag vet inte om det är den pågående hemmafrutrenden, min stigande ålder (buäää), förändrade smaklökar, back to your roots-driften eller det att jag helt enkelt har tröttnat på mozzarella och basilika på längden och tvären. Det kan i och för sig vara en kombination av alla dessa fenomen men faktum är att i mitt kök pågår för närvarande något av en husmansrevival. I somras kokade jag sylt så det stod härliga till, ingenting gick säkert i min väg: körsbär, rabarber, hallon, mandel, likörer... allt åkte ner i mina kastruller och hälldes upp på burk. Och en dag var jag bara tvungen att göra kålpuddning. Jag fick tag på spetskål vilket visade sig vara en lyckträff. Rårörda lingon hittade jag också och lyckan var total!

I våras kom ICA:s "Sveriges nya landskapsrätter" ut. 101 klassiskt svenska rätter kryddade med influenser från andra matkulturer. Piggt och uppfriskande. På Sveriges Radios "Meny med Tomas Tengby" uppmärksammas husmanskosten med olika reportage och recept. Vi börjar förstå att husmanskosten är en het potatis igen och eftersom ingen vill verka bakåtsträvande eller omodern hakar vi snabbt på trenden. Recepttidningarna är inte längre fulla av italienska bufféer och peruanska piroger; nu lyfts de svenska råvarorna fram och reportagen föreslår trattkantarelltoast och dillkött som bjudmiddag. På dessertfronten har pannacottan fått ge plats åt skånsk äppelkaka.

I ett annat reportage på "Meny med Tomas Tengby" pratar de om kafferepets återkomst som umgängesform. Här börjar det faktiskt bli lite creepy. Är det bara en slump att jag själv både har börjat utforska husmanskosten och börjat tycka att man visst kan bjuda hem folk på kafferep. Faktum är att jag precis just i dessa dagar är i färd med att planera för vilka recept jag ska baka inför söndagens fika med några kompisar hemma hos oss. Det ska bli vansinnigt roligt att baka några olika sorter, lägga fram fina servetter och kanske pynta med lite färska blommor. Är det bara ett sammanträffande eller är jag ett hopplöst offer för trender? Troligen det sistnämnda. Men jag gissar också att vi alla känner mer eller mindre samma sak. Det har varit oändliga frosserier i dessa förbaskade parmalindade kycklingfiléer, prosciutto e melone och italienska korvar både högt och lågt att vi nog alla känner att det står oss upp i halsen.

Husmanstrenden kan nog också vara lite frammanad av den pågående klimatmedvetenheten. Hur nyttigt det än är med medelhavskost så ÄR det inte miljövänligt att äta italienska tomater, spanska apelsiner, grekisk olivolja och cypriotiska fikon. Tack vare svenska producenter och olika hälsofrämjande forum har vi fått lära oss att rapsoljan är lika nyttig som olivoljan, att säsongsmogna svenska tomater är något av det finaste vi kan äta, att det är vansinne att dricka importerat mineralvatten när vi i Sverige har det renaste dricksvattnet i världen direkt i våra kranar. All denna, ja låt oss kalla det propaganda, har självklart påverkat oss. Vi vill självklart inte fortsätta att påverka klimatet på ett negativt sätt. Vi tänker på de senaste årens katastrofala stormar och översvämningar. Vi tänker på att det faktiskt har blivit varmare. Vi tänker på våra barn och barnbarn. Och så kommer vi fram till att "kålpudding, hmmm, ja men det kanske är gott". Och på den vägen är det.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...