Igår satt vi på hotellets poolcafé och valde bland rätterna. Det slog mig att när jag stitter på restauranger hemma i Bryssel eller Stockholm finns det oftast endast ett fåtal rätter som jag kan tänka mig att beställa rakt av. Några få andra blir ätbara om jag får ta bort eller lägga till ett par ingredienser. Speciellt såser, dressingar, krämer och röror anses generellt förhöja smakupplevelsen. För mig är det precis tvärtom. Varför dölja en råvaras genuina smak med en sås som smakar något helt annat? Varför kan inte en insalata caprese få vara just bara det den är, skivad tomat och mozzarella med lite olivolja ringlad över? Varför ska man anstränga sig så till den milda grad och hotta upp sin caprese med balsamicodressing, basilikakräm, olivröra och annat innovativt tjafs som inte hör hemma där? Det slog mig alltså att när jag är i Italien, eller i Syditalien kanske jag ska precisera, så skulle jag kunna beställa in alla rätter på menyn utan att byta ut en endaste ingrediens. Jag gillar allt! Här bjuds inga chiliglaserade solmogna grönsaker med getostkräm, för alla som beställer grillade grönsaker vill ha just - grillade grönsaker. Chilin tar vi gärna på pastan, och solmogna grönsaker? Behöver inte alla grönsaker sol for att mogna? Getost till grönsaker, vem har kommit på något så dumt? Olivoljan framhäver bäst grönsakernas naturliga smak. Getosten tar vi däremot gärna till ostbrickan efter varmrätten.
Så här resonerar faktiskt de flesta italienare. Kalla det bakåtsträvande, men jag beundrar -och avundas- deras inställning att varför ändra på ett kulinariskt koncept som har dugit i årtusenden? Jag skulle också vilja tillhöra en så stark matkultur. Så stark att den har kraften att hålla samman en nation som i övrigt håller på att rasa samman. Italien är så korrupt och ruttet att vilket annat land som helst i världen skulle ha fallit ihop för länge sen. Men italienarna står ännu stolta upp. De har sin identitet och sin kultur som håller dem vid liv. De hatar sina politiker och röstar inte på det parti som har de bästa idéerna, utan på det som har de minst dåliga. De suckar och säger att det är ingen idé att bli upprörd, det är som det är ändå. Foräldrar uppmanar sina barn att flytta utomlands. Under de senaste årtiondena har begreppet fuga dei cervelli, flykten av hjärnor, uppstått. Detta debatteras i media som ett allvarligt samhällsproblem. De unga välutbildade flyr landet för att aldrig komma åter och kvar blir bara de outbildade som inte har något alternativ. Vad får det för konsekvenser om 20 år, när det är dags för nästa generation att ta över?
Jag skulle vilja drista mig till att påstå att den främsta sammanhållande faktorn, den som gör att Italien står där det står, millennium efter millennium, trots korrupt samhällssystem, övermäktiga maffiaorganisationer och en allmän uppfattning om att det är bäst att tänka främst på sig själv eftersom ingen annan kommer att göra det, är den konventionella synen på mat. För i ett samhälle där man inte kan lita på någon, där en maktfullkomlig galning kan sitta vid makten år efter år för att det inte finns något vettigt alternativ och där den enda som kan bistå dig när du behöver hjälp är din egen familj, där behövs ett sammanhållande kitt som står emot alla nya strömningar och moderna flugor. Traditioner och konventioner blir livsnödvändiga eftersom allt annat kan ryckas ifrån dig från en dag till en annan.
Därför finns vissa regler för vad man får och inte får i matväg i Italien. Ingen ifrågasätter dessa regler och ingen känner något behov av att ändra på dem. För när man inte kan påverka vad som sker runt omkring en, då får man iallfall försöka rädda det som räddas kan.
Nu ska jag fortsätta såsa vid poolkanten och nåde den som försöker hälla balsamicodressing på min mozzarella!
