Julia Child - The Legend

För ett tag sen, över ett år för att vara närmare sanningen, fick jag en kokbok av våra goda vänner Mike och Sue. Ett otroligt färgstarkt par som spenderar större delen av sin fritid på att botanisera i Bryssels loppmarknader och antikvariat. Deras hem är ett museum av gamla prylar, det står saker precis överallt. Allt från kitchiga porslinsfigurer till eleganta men oanvändbara kristallföremål och gamla böcker av varierande kvalitet, ålder och ursprung. Ett spännande hem med andra ord, men jag har ofta funderat över hur sjutton man städar ett sånt hem. Att damma alla prylar i huset måste ta en vecka. Sen är det bara att börja om igen.

Iallafall så fick jag en kokbok av dem. Inköpt under en av deras loppisrundor. Bokens design var inte särskilt tilltalande. Tryckt någon gång på 60-talet, i svartvitt och utan en enda bild. Kokböcker är min litterära favoritgenre, jag älskar att bläddra, läsa och låta mig inspireras och jag äger fler kokböcker än jag någonsin har praktisk användning för i köket. Jag tittar på bilderna, läser och blir inspirerad, men sen följer jag sällan recepten. En bok i svartvitt och utan bilder blir jag således inte särskilt inspirerad av.

Mike och Sue var däremot väldigt entusiastiska när de överlämnade boken, och sjävklart uppskattade jag gåvan; gesten var ju fantastisk! Jag måste dock erkänna att jag bara bläddrade igenom den som hastigast innan den åkte upp i bokhyllan. Och där har den stått.

Tills igår. Vi åt pizza och tittade på Julie and Julia. Filmen med Meryl Streep som gick på bio för något år sen och som jag tyvärr missade då. Herregud. Den kvalade direkt in på Topp 10, eller jag kan nog rent av säga Topp 5, av bästa filmer jag sett någonsinn. Inte för dess intellektuella djup eller för att den lämnar något efter sig till eftervärlden. Utan för att den lämnade något efter sig till mig. Undran nummer ett: Hur har jag kunnat ha Julia Childs mästerverk i min bokhylla i över ett år utan att ha försått vilken skatt det är? Jag har inte ens försökt att ge den en chans. Undran nummer två: Varför har jag inte mer ingående studerat fransk matlagning tidigare. All matlagnings vagga. Jag har ofta avfärdat detta cuisine med två korslagda sparrisar och fluffig sufflé med att man inte blir mätt av det. Må vara hänt. Om man försöker sig på modern fransk mat. Men det traditionella, rustika franska köket, själva grunden som sparrisarna vilar på, den är inte blott matlagning. Den är konst mina vänner.

Nu ska jag damma av min Mastering the art of French Cooking och utforska nya marker! Och kanske även bjuda hem fina Mike och Sue på middag.

Jag måste också försöka få tag i Volume Two. Någon som vet om den finns ute i handeln eller måste man plöja sig igenom loppmarknader och antikvariat för att hitta den?